morsanlotta

Ja men då är det tydligen skadligt för barnet att börja på dagis innan dom är två.
Alltså ska man vara hemma i 2 år, utan inkomst, och försörja sitt barn och sig själv.

Många skriver i kommentarerna att klart man klarar av det bara man prioriterar.
Okey, låt oss prioritera.
Skit i den där 3an ni bor i med lagomt plats och utryme, skit i att hitta på något på helgerna med barnen, skit i hela rena kläder, bra mat på bordet, eller annat som ett barn kräver eller behöver.

Sätt dig i en 1a, på 36 kvm, sitt hemma hela dagarna eller hitta på något som inte kostar ett öre.
Vem har sagt att man inte kan överleva på endast makaroner några månader?
Och att unna sitt barn nya kläder är överskattat, ta något från när gamelmormor var liten och spara några slantar på det ist.

Är det någon som har hört talan om livskvalite?

Ska det verkligen vara en synd att vilja jobba eller gå i skolan.

Jag längtade som fan till skolan i slutet av mamma ledigheten, självklart ville jag spendera tid med min dotter men vad jag har förstått så får man föräldrapenning i ca 1 år och inte mer.
Ska man överleva på barnbidrag och bostadsbidrag eller hur har folk tänkt?

Och folk kommenterar att självklart skulle dom vara hemma si och så länge om dom kunde...
Är det verkligen bara jag som vågar säga: Nej jag skulle inte vara hemma med mitt barn i mer än ett år om det så fanns möjligheten till det.

Jag skulle nog bli galen, och ungen skulle nog också bli galen.

Att alla ens nära och kära jobbar eller går i skolan, leder till att du och ditt barn får umgås helt själva.
Don´t get me wrong here, men 2 år hemma skulle bli för mkt.
För min del.

Och tanken på att mitt barn bara skulle få vara hela dagarna med en endaste människa...i 2 år, låter inte heller så där skit bra.

Vad är det för fel egentligen med att ha barn på dagis, att vilja fortsätta sitt liv någolunda som det såg ut förr.
Vad är det för fel att sätta sig själv på första plats ibland och känna, nej jag måste börja jobba igen.
Jag vill verkligen jobba.

Att ett barn börjar på dagis från 1 års åldern är nog inte det som skapar framtidens problem, det har mkt med annat omkring att göra med.
Hur vidare uppfostran och kärleken byggs upp, hur ens uppväxt blev och vilka vänner man har, vilken skola man börjar på, om man har bra eller dåliga vänner, om föräldrarna är ordentliga eller om läraren är bra.
Allt har en påvärkan, så att själva dagiset ska vara ett problem är för mig skit snack.

Ett barn kan mkt väl få det kärlek och närhet hen behöver oavsätt om hen går på dagis eller inte.

Tror inte att ett barn mår bra av att vara fastklistrad i sin mammas famn i en evighet.