En kategori!
Den här är till er nya läsare!
Okey allt från början.
Hej mitt namn är Lotta och jag bor i Gävle med min dotter Elvira.
Just nu som jag skriver detta är jag 19 år (92a) Och min dotter är 2 år (09a)
Vi bor i en liten 2a här i lilla Gävle.
Jag är en ensamstående studerande mamma.
"Pappan"
Jag och sebastian va aldrig tsm innan eller efter att jag fick Elvira.
"det bara hände"
Jag tog valet att behålla Elvira men krävde aldrig av Sebastian att han skulle vara pappa.
"vill du vara pappa så får du det, jätte kul om du vill.
Men vill du inte det så säg det nu direkt för jag tänker inte tvinga dig till något du inte vill för detta va mitt val"
Dom orden va de jag sa till honom.
Han valde att vara pappa, vi träffades och umgicks i början.
Men allt tog en annan vändning, jag tog ensam vårdnad och han flyttade till Stockholm.
Han bor nu i Gävle igen och dom träffas lite då och då.
Elvira är fullt medveten om vem hennes pappa är och älskar honom jätte mkt.
"Ibörjan"
Undertiden jag va gravid så bode jag hemma hos min mamma o min lillasyster.
Det gick väl sisådär och allt va inte riktigt 100% för någon av oss.
Det va mkt bråk o tjafs och aldrig riktigt bra där hemma.
En dag tog det stopp och jag flyttade till eget, jag fick en "akutlägenhet" utav socialen.
Men bara för ett par veckor i väntat på att jag skulle få flytta in till min lägenhet.
"relation till min familj"
Jag och min mamma har just nu helt ok relation.
Vi är väl inte helt sams om allt som händer men vi kommer överens och bråkar sällan.
Min äldsta lilla syster och jag pratar väldigt sällan , om vi nu inte råkar träffa varandra hos mamma.
Vi har knapt kontakt alls.
Ja vi har väl aldrig haft någon bra kontakt, alltid vart osams.
2 helt olika personer som tvingas leva med varandra.
Men jag hoppas att det blir bättre med åren då vi just nu har 2 helt olika liv.
Min yngsta lillesyster är nu äntligen här, och jag verkligen njuter av att ha en "ny" minsting i familjen.
Att bli syster igen är helt underbart och jag kunde inte vara lyckligare.
"lite blandat"
Jag själv har ingen pappa.
Nopp jag har ingen pappa och har aldrig haft, den har funnits en man som jag ska kalla pappa och kommit på besök några gånger när jag va ett barn.
Sist jag såg honom va jag...11?
Sist jag hörde något av honom va på min 13 års dag.
Han har aldrig funnits här och jag känner att jag inte behöver honom heller.
Jag känner att jag inte har missat något med att inte ha en pappa.
"men det är vad jag känner nu som vuxen"
I dom yngre åren så va det väl lite jobbigare.
Men inte lika jobbigt som för min syster.
Hon har haft det riktigt jobbigt med att inte ha en riktigt pappa.
Vi har alltid flyttat mkt, aldrig bott kvar speciellt länge på samma ställe.
Vilket jag bara tycker ha vart kul o skönt.
Att byta miljö kan vara otroligt skönt.
"Dock har vi nästan alltid bott i gävle"
När jag va sisådär 6-8 år så blev min mamma sjuk och jag o syster fick flytta till fosterhem.
Först i Söderfors, och dom jävlarna ska dö.
Varför tänker jag inte berätta, men dom får härdan efter inte ta hand om fler barn!
Sen kom vi till Bollnäs, helt underbart.
Dom bästa människorna jag någonsin har träffat!
Tyvär ingen större kontakt i dagens länge.
Lite mer om min mamma.
Vi har alltid haft en bra relation, alltid kunnat prata om allt o inget.
Tills den dagen jag blev gravid.
Hon försökt "prata mig till rätta"
Men jag hade gjort mitt beslut.
Sen den dagen jag blev gravid, så krossades allt som vi hade byggt upp.
Mkt mkt mkt bråk tjafs och bevikelse, men just nu är det på bättringväg.
Förmodligen för att jag nu bor själv och nu när vi umgås så gör vi det för att vi vill inte för att vi måste.
Me myself and i!
Om man ska förklara mig som person så finns det vissa ord som stämmer in perfekt.
* GLAD
* ROLIG
* GALEN
* POSETIV
Jag tar allt med ett leende på läpparna och försöker hålla huvudet högt.
Sen visst finns det vissa dagar att man tappar ansiktet och släppar det i marken.
Jag ser mig själv som stark, jag känner mig stark.
Jag ÄR stark.
Jag klarar av allt, även om det är svårt så tar jag mig igenom det.
Jag har gått igenom väldigt mkt under mina korta 19 år, men lever fortfarande och har aldrig vart så lycklig som just nu.
"Elviras uppväxt"
Hon är än så länge bara 2 år, men jag kan inte säga något annat än att inget ont har hänt henne.
Det finns inget som kan få mig o tänka "fan varför gjorde jag så, ååh stackars Elvira som fått vara med om det"
Hon är för demesta som mig alltid glad och snäll.
Men hennes humör har hon tyvär ärvt av far sin!
Upponer, väldigt bestämd, ger sig aldrig, vill hon något så ska hon få det också.
Vilket är både pos och neg!
Har jag missat något?
Hm jaja om det är något ni undrar över så är det bara att fråga jag svarar på allt....nästan allt om det inte är allt för personligt så klart.
Men hoppas att detta reder upp det mesta för er iallafall och att ni hänger med i svängarna :)
Okey allt från början.
Hej mitt namn är Lotta och jag bor i Gävle med min dotter Elvira.
Just nu som jag skriver detta är jag 19 år (92a) Och min dotter är 2 år (09a)
Vi bor i en liten 2a här i lilla Gävle.
Jag är en ensamstående studerande mamma.
"Pappan"
Jag och sebastian va aldrig tsm innan eller efter att jag fick Elvira.
"det bara hände"
Jag tog valet att behålla Elvira men krävde aldrig av Sebastian att han skulle vara pappa.
"vill du vara pappa så får du det, jätte kul om du vill.
Men vill du inte det så säg det nu direkt för jag tänker inte tvinga dig till något du inte vill för detta va mitt val"
Dom orden va de jag sa till honom.
Han valde att vara pappa, vi träffades och umgicks i början.
Men allt tog en annan vändning, jag tog ensam vårdnad och han flyttade till Stockholm.
Han bor nu i Gävle igen och dom träffas lite då och då.
Elvira är fullt medveten om vem hennes pappa är och älskar honom jätte mkt.
"Ibörjan"
Undertiden jag va gravid så bode jag hemma hos min mamma o min lillasyster.
Det gick väl sisådär och allt va inte riktigt 100% för någon av oss.
Det va mkt bråk o tjafs och aldrig riktigt bra där hemma.
En dag tog det stopp och jag flyttade till eget, jag fick en "akutlägenhet" utav socialen.
Men bara för ett par veckor i väntat på att jag skulle få flytta in till min lägenhet.
"relation till min familj"
Jag och min mamma har just nu helt ok relation.
Vi är väl inte helt sams om allt som händer men vi kommer överens och bråkar sällan.
Min äldsta lilla syster och jag pratar väldigt sällan , om vi nu inte råkar träffa varandra hos mamma.
Vi har knapt kontakt alls.
Ja vi har väl aldrig haft någon bra kontakt, alltid vart osams.
2 helt olika personer som tvingas leva med varandra.
Men jag hoppas att det blir bättre med åren då vi just nu har 2 helt olika liv.
Min yngsta lillesyster är nu äntligen här, och jag verkligen njuter av att ha en "ny" minsting i familjen.
Att bli syster igen är helt underbart och jag kunde inte vara lyckligare.
"lite blandat"
Jag själv har ingen pappa.
Nopp jag har ingen pappa och har aldrig haft, den har funnits en man som jag ska kalla pappa och kommit på besök några gånger när jag va ett barn.
Sist jag såg honom va jag...11?
Sist jag hörde något av honom va på min 13 års dag.
Han har aldrig funnits här och jag känner att jag inte behöver honom heller.
Jag känner att jag inte har missat något med att inte ha en pappa.
"men det är vad jag känner nu som vuxen"
I dom yngre åren så va det väl lite jobbigare.
Men inte lika jobbigt som för min syster.
Hon har haft det riktigt jobbigt med att inte ha en riktigt pappa.
Vi har alltid flyttat mkt, aldrig bott kvar speciellt länge på samma ställe.
Vilket jag bara tycker ha vart kul o skönt.
Att byta miljö kan vara otroligt skönt.
"Dock har vi nästan alltid bott i gävle"
När jag va sisådär 6-8 år så blev min mamma sjuk och jag o syster fick flytta till fosterhem.
Först i Söderfors, och dom jävlarna ska dö.
Varför tänker jag inte berätta, men dom får härdan efter inte ta hand om fler barn!
Sen kom vi till Bollnäs, helt underbart.
Dom bästa människorna jag någonsin har träffat!
Tyvär ingen större kontakt i dagens länge.
Lite mer om min mamma.
Vi har alltid haft en bra relation, alltid kunnat prata om allt o inget.
Tills den dagen jag blev gravid.
Hon försökt "prata mig till rätta"
Men jag hade gjort mitt beslut.
Sen den dagen jag blev gravid, så krossades allt som vi hade byggt upp.
Mkt mkt mkt bråk tjafs och bevikelse, men just nu är det på bättringväg.
Förmodligen för att jag nu bor själv och nu när vi umgås så gör vi det för att vi vill inte för att vi måste.
Me myself and i!
Om man ska förklara mig som person så finns det vissa ord som stämmer in perfekt.
* GLAD
* ROLIG
* GALEN
* POSETIV
Jag tar allt med ett leende på läpparna och försöker hålla huvudet högt.
Sen visst finns det vissa dagar att man tappar ansiktet och släppar det i marken.
Jag ser mig själv som stark, jag känner mig stark.
Jag ÄR stark.
Jag klarar av allt, även om det är svårt så tar jag mig igenom det.
Jag har gått igenom väldigt mkt under mina korta 19 år, men lever fortfarande och har aldrig vart så lycklig som just nu.
"Elviras uppväxt"
Hon är än så länge bara 2 år, men jag kan inte säga något annat än att inget ont har hänt henne.
Det finns inget som kan få mig o tänka "fan varför gjorde jag så, ååh stackars Elvira som fått vara med om det"
Hon är för demesta som mig alltid glad och snäll.
Men hennes humör har hon tyvär ärvt av far sin!
Upponer, väldigt bestämd, ger sig aldrig, vill hon något så ska hon få det också.
Vilket är både pos och neg!
Har jag missat något?
Hm jaja om det är något ni undrar över så är det bara att fråga jag svarar på allt....nästan allt om det inte är allt för personligt så klart.
Men hoppas att detta reder upp det mesta för er iallafall och att ni hänger med i svängarna :)
