morsanlotta

Jag har sagt det flera gånger, om och om igen.
Men orden tycks inte fastna och det skrämmer mig.
Det skrämmer mig att du inte hör min endaste önskan, det skrämmer mig att du kan min blogg utan till, det skrämmer mig att du har sånt kontrollbehov av att veta exakt allt jag gör och säger eller det jag inte gör.
Att du söker upp numret hit där jag bor, och ringer hit.
Jag tog bort dig på fb, satte lösen på min blogg i tro på att jag inte skulle behöva kontrolleras mera.
Men det räckte inte, för du finns ändå där.
Du finns ändå där och kontrollerar, övervakar gör allt för att se vad som händer runt omkring mig.
Du har nu börja prenumerera på mitt youtubekonto.
Jag känner mig förföljd.
Att du inte kan låta mig vara får mig att bli rädd, får mig att bli svag och får inte tid till alla läka alla mina sår.

Du har bett om förlåtelse men det räcker inte.
Jag vill att du ska låta mig vara, som du sagt att du ska göra.

Jag vet att allt kommer bli som förut, det kanske är bra i någon vecka eller så.
Men mer än så klarar du inte av att hålla dina tankar och åsikter i styr.
Jag tycker helt enkelt inte att det är värt det, osv vad jag mer sätter på spel.
Det är inte värt att försöka ännu än gång, och bli besviken på att resultatet inte höll i sig.
Du kommer aldrig kunna förändra dig själv, inte själv iaf.
Men att träffa någon att prata med är ju tydligen inget för dig.

Jag har gjort en anmälan, och berättat om våra bråk, och allt som har hänt och hur du får mig att känna.
Jag har gjort en anmälan för att du inte kan tygla dig själv och det skrämmer mig.