morsanlotta

Min mammas moster Gerd gick bort förra månaden, och idag var det dags för sorg.
Det var en jätte fin begravning med mkt tårar och kärlek.
Men jag är inte dirket ledsen, mer att jag känner en inre frid för hennes skull.
Hon hade ju kol och något mer så livet var svårt nog för henne , och åldern började ge med sig.
Men det högg till i mig att se hur ont det gjorde i Björn när han la sin blomma på kistan.
"Björn är"var" Gerds man sedan 60 år tbx."
Man verkligen såg hur han saknade sin livskamrat och det fick mig att fälla tårar :/
Hon dog i hans armar, kan ni tänka er den tanken?
Att vankna upp på morgonen och inse att människan du levt med i nästan hela ditt liv, männsikan du älskat så det gjort ont i dig, nu ligger livlös i din famn !

Hemskt.

Men jag ska minnas dig Gerd.
Vila i frid.