morsanlotta

Jag vet inte om jag någonsin har berättat det här för er förr, om inte så ja då får ni veta nu.

När jag var 11 år så blev jag våldtagen,det är 8 år sedan nu.
Jag har "kommit över det" och det rör mig inte speciellt i ryggen, jag kan prata om det utan att må dåligt och jag skäms inte.
Men gud ska veta att om jag någonsin ser honom så kommer jag knulla honom i röven och sedan döda honom.

Män som våldtar är inte dumma i huvudet, dom är smarta och får en att lita på dom.
Man kanske känner dom sedan en lång tid tbx och ofta så har man bra kontakt och känner trygghet hos dom.
Så var det för mig.

Det var min bästa kompis Sofias pappa,  vi hade vart jätte bra vänner ända sen vi var 8 år.
Sofias mamma och pappa bode inte tsm, och jag brukade helst sova över hos henne när hon skulle sova hos sin pappa.
Han var så snäll och lätt oss alltid få göra saker som vi inte brukar få.
Typ som att äta glass innan läggdags, eller vara uppe extra länge.
Han var också väldigt snäll och rolig.
Han var som en fadersfigur för mig.

Som vanligt när jag sov över hos sofia så låg jag längst ut, nu på senare år misstänker jag att det var pga att han förmodligen var på henne också.
Och hon hoppades väl att han skulle låta bli henne, och kanske ta mig ist.
Det kan jag förstå om det nu är så.
Och som vanligt brukade han titta in för att se om vi sov, eller kanske tappat täcket.
Sofia somnade alltid förre mig, och jag brukade låtsas sova när han kom in för att titta så vi sov.

Men denna natt var inte en vanlig natt, han stod inte bara där och titta utan han kom in.
Jag låtsades att sova hela natten, jag sa ingenting, grätt inte, skrek inte och sa aldrig nej.
Utan jag bara sov.
Jag sov när han gjorde allt det där mot mig, och jag såg när han bärde över mig till hans rum och sedan tbx till Sofias rum.
Jag sov när han tog bilder och jag sov när han var klar.

Jag visste verken tid eller rum, hade det verkligen hänt?
Drömmde jag?
Han skulle väl aldrig göra något sånt ?
Ska jag visa att jag är vaken, och vad händer då?
Ska jag berätta det för Sofia....eller mamma??

Jag kände mig både äcklad och älskad.
Äcklad över vad han har gjort, och älskad över att om han inte älskade mig så skulle han aldrig vilja göra så med mig
Jag kände mig nästan smickrad över något ögonblick.
Men verkligheten kom ikapp och jag förstod att det han hade gjort var fel, det var han som hade gjort fel och det skulle han få sota för.

Jag sov inget den natten,jag låg och skakade från att han avsluta det hela till att sofia vaknade.

Jag låtsades som ingenting, var glad och trevlig på morgonen och kramade om honom.
Han åkte till jobbet precis som vanligt.

Jag drog en ljögn för sofia och sa att jag var tvungen att gå hem.

Väl hemma så var bara mamma där, hon satt i vardagsrummet och spelade tvspel.
Jag visste att jag var tvungen att berätta för henne, men orden kunde inte tränga sig igenom min mun.
Min tunga kunde inte formas och rösten försvann.
Så jag tog fram en penna och drog ner min önskelista från kylskåpet för att skriva på baksidan om vad som hade hänt.
Jag låste in mig på toan medans jag skrev det, sedan gick jag och la lappen framför mamma och sprang in på toa igen.

Jag ville inte att hon skulle titta på mig, jag ville inte finnas.
Tänk om hon blir arg?
Tänk om det faktiskt var mitt fel!
Några sek senare kom hon och bankade på dörren, jag låste upp och hon slet upp dörren och kastade sig på mig.
Hon höll om mig hårt medans både hon och jag grinade.
Pust, hon blev inte arg tänkte jag.
Någon minut senare ringde hon till polisen och vi fick åka in på sjukhuset för att göra en undersökning.
Dom letade efter synliga "bevis" för våldtäckt och sperma.

Jag var röd och svullen, och spermier hittade dom.
Tack gode gud att jag inte duscha säger jag bara!!

Jag minns att dom spelade in mig på film under förhöret med polisen, det tog väldigt lång tid och många jobbiga frågor.


Rättegången kom och jag behövde inte vara med då dom hade mig på film och bevisen fanns, han dömdes till 4 ynka år...men kom ut tidigare.

Jag minns att han hade "permis" en gång, mamma hade fått ett samtal av...ja någon som sa att han skulle komma hit till gävle.
Jag var så arg , jag var så arg på den som lätt honom komma hit till gävle.
Varför just hit?!
Jag är ju här!!

på 3 dagar gick jag inte ut, jag ville inte se honom.
Jag måde jätte illa bara tanken på att någonsin se honom.

Ett tag efter våldtäcktet så tänkte jag mkt på om jag var gravid?!
Jag hade ju redan fått min mens, och han kom ju i mig?
Åh nej vad faan gör jag då, vad händer då!!?

Men det var jag inte.


Nu 8 år senare är jag väldigt glad över att jag låtsades sova, och jag är otroligt stolt över att jag berättade direkt för mamma.

Jag tror att om jag hade visat att jag var vaken, om jag hade sagt nej och gjort motstånd men han ändå var på mig...då tror jag att jag hade haft det svårare att komma över det.
Svårare att låta en annan kille få röra mig igen och svårare att leva.

Och hade jag inte sagt det direkt utan kanske väntat en vecka så hade förmodligen bevisen försvunnit.
Allt som fanns kvar var mina minnen, och toma ord.


Det finns många pojkar och flickor där ute dom vart med om det jag har, men aldrig fått avsluta det.
Som aldrig sagt det till någon, och personen som gjort dom illa går fortfarande fri.

Och det får mig att må illa, något som gör mig väldigt rädd är att dom flesta våldtäkterna är av någon man känner.
Sin pappa, bror,pojkvän, kompis, farbror...ja vem som helst.
Och nu när jag själv har barn och vet detta, upplevt detta så kommer det alltid finnas en oro till varje människa i våran närhet.


Jag önskar bara att alla ni där ute, att tänk inte ens tanken på att det är ditt fel!
Och snälla SNÄLLA händer det dig så ber jag dig att berätta det!
För din mamma,syster, fröken vem som helst!
Någon vuxen!
Du förtjänar ett avslut och ska kunna leva en normal vardag utan en sån upplevelse som spökar i huvudet!