morsanlotta

Jag vet inte hur andra mammor känner sig ang detta ämne men jag känner en stor press på mig att le, HELA tiden.
Om folk går in i en, Ops och ett leende, om folk är nära på att gå in i en, om min dotter sitter och vinkar till andra, om Elvira sitter och pratar osv osv...
Det känns som att folk alltid förväntar sig och kräver att jag ska lee som ett fån hela tiden, och gör jag inte det så är jag dum eller en bitterfitta.

Jag har prövat detta själv och inte gå runt o lee när folk går in i en utan bara går vidare.
Då jag fått hatblickar och bitchblickar...folk har kommentera "Meen ursääkta miiig dååå"
"Ser dig för(när dom gick in i mig?!)"

Lika när man sitter på bussen och Elvira är grinig, mig gör det inget alls hon är liksom ett barn.
Och vad sk jag kunna göra om hon vill upp i famnen men hon inte får, och jag vet att inget annat hjälper?
Ska jag sitta där och gulla med henne och fjanta?
Nej blir hon sur så får hon väl vara det då för hon ska sitta i vagnen och inte i mitt knä alla gånger.

Men då känner jag blickarna, som ställer frågan...Ska hon inte göra något?
Ska hon inte trösta henne, eller ta upp henne?
Gud vad hemskt...

DÅ jag vet att det bara är fjant för om nu en människa skulle ge henne uppmärksamhet så skulle hon glömt det på 2 snabba.

Är det bara jag som känner så här eller är det så här det ligger till??


Btw...vet ni hur ont i kinderna man får av att lee en hel jävla dag?!