morsanlotta

Allt började under min resa i Italien.
Jag åkte dit 2009 i augusti, i slutet av resan så började det öma i ryggen.
"men jag var ju gravid i 6 månaden så det var ju normalt".
Jag kommer hem till sverige igen och ryggen ömar mer än vad det borde.
Hoppades att det inte var blindtarmen då jag i Januari samma år åkt in för ont i magen/ryggen.
Jag åker in på en onsdag, har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Men kan fortfarande röra på mig och så.
Dom letade efter fel i blindtarmen och lite var över i kroppen men inget fel syntes.
På fredag vid lunch får jag åka hem då det onda gått över för det mesta.

Jag planerar min fredags kväll hemma hos min dåvarande bästa vän, jag skulle spänndera natten där.
Det onda börjar komma tbx över kvällen, men jag blunda för det och hoppades att det skulle gå över.
Men det gjorde det inte, som en käftsmäll kom det tbx men denna gång gjorde det så ont att jag nästan inte kunde röra mig.
I all oro så "spyr eller hostar...minns inte riktigt...jag upp en blondklump"
Fick panik och ringde till mamma, hon var utanför med bilen 2 sek efter.
Jag gör mitt bästa att ta mig ner för trappen, krälar mig in i bilen och wrooooooooom så svängde vi in på akutmotagningens parkering.
Där väntade dom med en rullstol åt mig, och den behövdes.
Jag försökte hjälpa till så gott som det gick med att resa mig ur bilen, men dom fick nästan bära mig ut för jag hade så ont.

Eftersom jag sagt att blod kommit upp så fick jag en slang igenom näsan/munnen "minns int det heller"
För att komma ner i magen för att se om den var blodfylld.

Jag grätt och jag skrek, spyde och spotta.
Jag var så rädd, så jävla rädd att något skulle hända med mitt barn.

Inge blod i magen TACK O LOV!

Dom fastställer att jag har njurbäckensinflamation och måste sätta in en kartet.
"Livmodern låg och tröck på njuren så urinet inte kunde pasera ner till urinblåsan, vilket gjorde att njuren blev överbelastad och gjorde väldigt ont.
Så för att "bota" mig så var dom tvungen att köra in en slag i njuren genom ryggen, slagen gick ner till benet där en påse hängde och fylldes med urin.
På så sätt skulle jag inte ha något ont mer, oh njuren skulle inte bli överbelastad"

Så dagen efter på lördagen var det dags att utföra detta.
Eftersom jag var gravid så fick jag inte ta smärtstillande, eller ja en alvedon, lokalbedövning och något som heter kagasan eller något liknande.

Ursäkta men hur hade ni tänkt att en alvedon skulle hjälpa mot det onda när jag SKA FÅ EN NÅL RAKT IN I NJUREN!
Lokalbedövningen bedövade bara ytre huden, och kegasanen gjorde mig bara beng i huvudet.

Mannen som skulle göra detta på mig, är en total idiot och visste verkligen inte vad han syslade med.
Han stack mig med den där nålen gång på gång.
MINST 20 gånger och kunde ändå inte sätta den rätt.

En timme om inte mer tog denna operation, och den bestod av så mkt smärta och så många tårar och så många minuter utan luft.
Jag skrek och grätt, och när jag inte gjorde det så höll jag andan för jag var rädd för att andas.

Denna timme är en a dom värsta jag någonsin vart med om.
Föda barn är då ingenting jämförelse med detta.
Föda barn är som ett myggstick!

Jag klarade inte av mer och drabbades av panik och chock av smärtan.
Så dom fick avsluta det hela utan framgång.

Jag fick en dags vila för på månaden var det dags igen.
Denna gången krävde jag den bästa jävla snubben som fanns annars fick dom inte röra mig.

Och nog fick jag det, han stack mig 1 eller om det var 2 gånger sedan var det klart.
Det onda i njuren va nästan borta nu.
Dock kom det en ny smärta då jag HADE EN SLANG I NJUREN!

Men inte lika hemsk som den andra.
På onsdagen fick jag äntligen komma hem.
Jag kunde knappt stå upp då jag endast fått i mig dropp på en hel vecka, jag hade gått ner ca 4 kilo och med slangen i njuren som skavde och var obehaglig kunde jag inte röra mig ordentligt.

Jag var i 6 månaden när jag fick slangen och skulle ha den i 4 månader.

Det var den högra njuren, den sidan jag brukade ligga på.
Sova var nu omöjligt då höger är min sovsida, men eftersom slagen var där så gjorde det för ont oh jag fick det heller inte.
Att ligga på ryggen gjorde mig illamående och var inte bra för gravida kvinnor.
Magen....behöver jag ens nämna varför jag inte kunde ligga på den?
Och på vänster sida var även omöjligt.

Så i 4 månade satt jag upp i sängen och sov, jag bullade upp med kuddar och täcken framför mig för att dyka ner med huvudet där.

Inte någon vidare sömn och mkt nackspärr.

1 gång i veckan fick jag lida extra mkt, då skulle hållet göras rent och plåster bytas.
Det var plågsama 20 minuter.

Och som om jag inte hade nog med klädproblem så gjorde inte slangen och påsen på benet det bättre.

Påsen fylldes väldigt snabbt och jag fick gå upp ca 3 gånger per natt för att tömma den.
Som om min sömn inte var drabbad nog?

Dessa 4 månader var ett helvete ska jag berätta för er, det går inte ens att förklara hur mkt smärta det ingick och hur jag mådde psykiskt dom månaderna.
Jag höll på att gå in i väggen.

Tillslut kom Elvira ut i världen och gav plats åt min njure igen, påsen slutades genast att fyllas efter Elviras födsel.

Men än var det inte över, nu skulle vi ta ut den också.


Det skulle ta 2 minuter och helt smärtfrit....yeah right..

Eftersom jag haft den i 4 månader så hade min kropp börja vänja sig vid den och den nästan växte fast.

Jag låg där i sängen på sjukan och räknade sekunderna.
Dom drog och drog och drog i den där jävla slangen men fick inte ut den!
Jag skrek, jag grätt, jag fick panik och hamnade ytligare igen i chock.

Dom började diskutera hur dom skulle gå vidare med detta, och började prata om operation.
NEJ FÖR I HELVETE ALDRIG I LIVET.

Dom ringde en speciallist, han kom och kände lite på slangen.

Doktorn - Andas djupt
Jag - Okey "andas" Waaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!

Han tog ett hårt grepp om slangen och drog ut den så hårt han kunde.
Jag slängdes ner på golvet och började hyperventilera då jag var stensäker på att han drog med njuren!

Jag satt på knä med armarna på sängen, darrade som gele och fatta inte vad fan det var som hände.

10 minuter senare när jag tagit in allt så hade jag inte ont längre, jag kände ingen smärta.
Jag kunde röra mig normalt, och sova på höger sida igen!


Allt som är kvar nu är ett ärr.
Och spänningarna då så klart.


Den smärtan som jag berättar om här, är inget i jämförelse med hur det egentligen var.
Många gånger känndes det som att jag skulle dö på riktigt.
Med smärtan och mina dåliga sömn blev jag väldigt deprimerad.
Det är inget jag någonsin har berättat om förut, för jag skämdes.
Men jag höll verkligen på att gå in i väggen.

Jag hoppas att jag aldrig aldrig mer måste vara med om detta.

Men det finns en stor sannolikhet att det händer nästa gång jag får barn, det finns även en stor risk att jag kommer få mer problem med min njure då äldre jag blir.

Men om det ger mig ett barn som än så är hälften så vacker, underbar som Elvira så gör jag det vilken dag som helst.



Ärret.
Caa 2.5 cm brett