morsanlotta

Jag minns förra året när jag kom hem från Italien och hade så ont i magen, jag va jätte rädd att det var blindtarmen men som "tur" var det inte det.
Det va njuren, usch.
Jag kommer ihåg hur jävla rädd jag va, inte för min egen skull det sket jag helt fullständigt i men för Elviras skull.
Att hon skulle skaddas av det, att hon skulle dö och sånt.
I en hel jävla vecka låg jag på sjukhuset, ensam och gravid 16åring.
Rädd för sin dotters liv, och jag minns hur rädd jag va sen när jag kom hem igen.
När magen hade krympt så otroligt att jag nästan trodde att hon hade svällt ihjäl.
"Fick dropp i en vecka kunde och fick inte äta mat"

Och det värsta är att chansen är stor att det blir exakt samma nästa gång jag blir gravid.
Men då blir det lättare, för då vet vi  ju vad det är.
Men att få en stor och lång nål in i ryggen och in i njuren utan någon smärtstillande det är något jag inte ser fram emot.
Och att gubbjäveln dessutom va tvungen att sticka mig typ 48697 gånger för att han inte hitta rätt.
2 dagar senare fick vi göra om det men då blev det bara ett stick och den gången fick mamma följa med in.

Nu när jag tänker på det så känner jag, faan vad värt det va ändå.
All smärta som jag fick gå igenom all räddsla och oro.
5 månaders illa mående, och 4 måndes smärta det va vad min graviditet bestod av.
Ja och mkt mer där i mellan också så klart, men jag skulle göra om det iallafall.
Vilken dag som helst, för glädjen och kärleken till och av ett barn får en att glöma sånt.
Jag skulle riskera mitt eget liv vilken dag som helst för Elvira.
Hon är mitt allt.
Och jag är hennes.
Utan henne ja vad hade jag gjort då?
Skitit i skolan och knarkat sönder mig själv?
Och det skulle vart ett bättre allternativ?
nej tack o lov att Elvira kom och rädda mig för det va det hon gjorde.
Hon tog mig från helvetet och förde mig till himlen.