morsanlotta

Det är ett minne som poppar upp i mitt huvud lite då och då.
Jag va väl mellan 3-5 år om jag minns rätt.

Iallafall så var det länge länge sen, jag tror vi bodde på brynäs då. " jag mamma och syrran"
Jag vaknade upp sent på kvällen/natten och gick ut i vardagsrummet för att leta efter mamma.
Varför jag vakna vet jag inte, kanske hade jag drömt något.
Jag letade som sagt efter mamma men hittade henne inte i lägenheten, syrran låg fortfarande och sov.
Jag minns att jag gick ut i trapphuset och skulle ner för trappan.
Men det gick inte så bra som jag ville att det skulle göra, jag ramlade ner för trappen.
Jag minns hur ont det gjorde och hur rädd jag va, varför va inte mamma hemma?!
Jag grätt som en gris och en utav grannarna hörde mig och kom ut, det va en äldre man vad jag minns.
Han frågade vad som hade hänt och jag förklarade att jag inte kunde hitta mamma.
Han blev väl lite ställd och undra vem lämnar sina barn helt ensama?
Polisen kom också, tror att det var gubben som ringde.
Efter en stund minns jag att mamma kom in rusande in i trappen helt skräckslagen, frågade genast vad som hade hänt.
Sen va allt lungt.
Hon hade bara vart på affären och köpt mjölk eller något liknande.
Jag frågade henne för några år sedan om det här minnet, och enligt henne så hade hon haft en barnvakt som skulle passa om medans hon va borta.
Vart han tog vägen vet jag inte, och man kan ju undra varför han gick därifrån.

Många av minna barndomsminnen är sånna här minnen, inte direkt dom gladaste men det är nästan bara sånt jag minns.
Inte att jag hade världens sorligaste uppväxt men dom här minnerna tar över dom roliga....
Undra varför....?